Stina Koskijev

Har suttit med en dikt i flera timmar.
Den är där, finns där, i mig.
Men den kommer inte ut.

Den här känslan är jobbig.
För det finns en känsla, lycklig eller olycklig, som vill ut.
Ut i fingrarna, ut i orden.
Jag har sällan svårt att sätta ord på saker.
Men jag kommer inte till ett avslut.

Människor som känner mig, vet att jag gärna avslutar saker jag påbörjar.
Jag vill ha ett avslut på saker.
Jag vill ha ett avslut med den här dikten.

Kanske är den redan klar?
En tanke slår mig.
Kanske det är meningen att den ska kännas halv?
De flesta dikter jag skriver har en tydlig början och ett tydligt slut.
Som en säck som knyts ihop.
Medans den här känns halv, den känns långt ifrån ett ihopknut av en säck.

Känslorna som vill ut i fingrarna, ut i orden.
Kanske är känslorna jag känner så förvirrade så dikten inte kan få något slut?
För det finns inget slut. Mina känslor har inget slut?
Så dikten resulterar i en halv dikt.



Jag kanske rent av känner mig halv just ikväll?