Känslostorm
Kanske kommer ångra det här.
Men måste få skriva av mig..
Jag letar inte pojkvän. Skulle någon fråga mig om jag är på "jakt" skulle jag svara, "nej, absolut inte. Jag trivs med mitt liv men dyker den rätta upp så kan man nog inte säga nej!".Om den rätta dyker upp.
Kompisar till mig säger ofta att de tror att jag en vacker dag, komma inse att mannen i mitt liv, e mannen för resten av mitt liv. Att nästa kille som jag blir seriös med blir den sista. Sån är jag. Jag hoppar ogärna in i saker för fort. Att ses, dejta, mysa, ligga, vara förälskad? Det är en annan femma.
Egentligen spelar det ingen roll vad jag gör, hur jag gör det, vad jag säger, eller inte säger, så blir det fel. Det är något med dig som gör att jag blir knäsvag. Kärlek? Svar nej. Eller, det vet jag inte. Det kan ingen veta. Kär idag? Svar nej. Du har en energi som gör att jag blir svag för dig. Så har det alltid varit, kommer nog alltid att vara. Jag trivs bra ihop med dig. Jag kan vara mig själv, samtidigt som jag inte får ett rätt ord ur mig. Det är konstigt det där, kroppslig attraktion. Allt blir bara fel. Jag känner mig så missförstådd.
Jag fattar inte grejen. Jag är nog en av dom enklaste tjejerna att börja hänga med. Jag ställer inga krav, mer än att man ska vara ärlig och alltid köra med raka rör. Inget krångel, inget mojs. Sånt orkar jag inte med. Jag vill kunna bli lite förälskad, tycka att jag är värd ett hejdå på msn, utan att det ska bli massa krångel. Jag vill ha en trevlig, väluppfostrad kille som inte spelar nåt spel. The Game är inget för mig.
Men ändå så spelar jag ett spel med dig. Ett spel jag spelar mer med mig själv än med dig. Men det är nästan värre. Att jag låter mig luras av mig själv. Jag blir inte klok på dig, men ännu värre jag blir inte klok på mig själv med dig.
Alla människor har dåliga sidor. Jag kan vara komplicerad. En tjejig tjej som kräver något extra. Men samtidigt tycker jag inte den egenskapen som dyker upp någongång i halvåret gör något då jag ger. Och ger. Och ger. Och ger ännu mer. Jag skickar det där sms:et och frågar hur din dag har varit - bara för att vara trevlig. Eller ger dig den extra långa kramen, leendet och pussen på kinden när vi säger hejdå - bara för att du ska känna dig speciell.
Jag ger.
Du får mig att känna mig som en nolla. Jag känner mig ouppskattad. Det enda som snurrar i min hjärna är att du är en jävla player som bara leker med mig. Det är den känslan du ger mig. Är du stolt över den känslan? Tycker du det känns bra att jag känner så? Är det vad du vill? Vill du ha mig i en liten ask som du kan öppna ibland och stänga till när du inte har lust längre?
Det värsta är inte du. Det värsta är jag. Att jag blir sån som jag är när jag är med dig. Det känns som du behandlar mig som skräp och jag vill bara ha dig mer. Jag är inte stolt över mig själv längre. Jag kan inte stå för vad jag gör. Det är det som är värst. Att du får mig att tappa mig själv. Och att jag när jag ställer allt mot väggen, precis som nu, känner mig dum och vill be om ursäkt för att jag känner.
Men måste få skriva av mig..
Jag letar inte pojkvän. Skulle någon fråga mig om jag är på "jakt" skulle jag svara, "nej, absolut inte. Jag trivs med mitt liv men dyker den rätta upp så kan man nog inte säga nej!".Om den rätta dyker upp.
Kompisar till mig säger ofta att de tror att jag en vacker dag, komma inse att mannen i mitt liv, e mannen för resten av mitt liv. Att nästa kille som jag blir seriös med blir den sista. Sån är jag. Jag hoppar ogärna in i saker för fort. Att ses, dejta, mysa, ligga, vara förälskad? Det är en annan femma.
Egentligen spelar det ingen roll vad jag gör, hur jag gör det, vad jag säger, eller inte säger, så blir det fel. Det är något med dig som gör att jag blir knäsvag. Kärlek? Svar nej. Eller, det vet jag inte. Det kan ingen veta. Kär idag? Svar nej. Du har en energi som gör att jag blir svag för dig. Så har det alltid varit, kommer nog alltid att vara. Jag trivs bra ihop med dig. Jag kan vara mig själv, samtidigt som jag inte får ett rätt ord ur mig. Det är konstigt det där, kroppslig attraktion. Allt blir bara fel. Jag känner mig så missförstådd.
Jag fattar inte grejen. Jag är nog en av dom enklaste tjejerna att börja hänga med. Jag ställer inga krav, mer än att man ska vara ärlig och alltid köra med raka rör. Inget krångel, inget mojs. Sånt orkar jag inte med. Jag vill kunna bli lite förälskad, tycka att jag är värd ett hejdå på msn, utan att det ska bli massa krångel. Jag vill ha en trevlig, väluppfostrad kille som inte spelar nåt spel. The Game är inget för mig.
Men ändå så spelar jag ett spel med dig. Ett spel jag spelar mer med mig själv än med dig. Men det är nästan värre. Att jag låter mig luras av mig själv. Jag blir inte klok på dig, men ännu värre jag blir inte klok på mig själv med dig.
Alla människor har dåliga sidor. Jag kan vara komplicerad. En tjejig tjej som kräver något extra. Men samtidigt tycker jag inte den egenskapen som dyker upp någongång i halvåret gör något då jag ger. Och ger. Och ger. Och ger ännu mer. Jag skickar det där sms:et och frågar hur din dag har varit - bara för att vara trevlig. Eller ger dig den extra långa kramen, leendet och pussen på kinden när vi säger hejdå - bara för att du ska känna dig speciell.
Jag ger.
Du får mig att känna mig som en nolla. Jag känner mig ouppskattad. Det enda som snurrar i min hjärna är att du är en jävla player som bara leker med mig. Det är den känslan du ger mig. Är du stolt över den känslan? Tycker du det känns bra att jag känner så? Är det vad du vill? Vill du ha mig i en liten ask som du kan öppna ibland och stänga till när du inte har lust längre?
Det värsta är inte du. Det värsta är jag. Att jag blir sån som jag är när jag är med dig. Det känns som du behandlar mig som skräp och jag vill bara ha dig mer. Jag är inte stolt över mig själv längre. Jag kan inte stå för vad jag gör. Det är det som är värst. Att du får mig att tappa mig själv. Och att jag när jag ställer allt mot väggen, precis som nu, känner mig dum och vill be om ursäkt för att jag känner.
Kommentarer
Trackback
