Stina Koskijev

Igår somnade jag klockan sju, på kvällen.
Jag sussade så fint i soffan. Vaknade vid tio, på kvällen.
La mig i sängen. Somnade. Och vaknade halv tolv, idag.

Den sista tiden har varit en deppig period i mitt liv.
Ibland kommer man till insikt om saker.
Hur jag egentligen ser ut. Vilka som egentligen är mina vänner.
Hur min varddag egentligen ser ut. Hur tråkig skolan faktiskt är.
Hur lite kläder som egentligen finns i garderoben. Hur mycket pengar jag faktiskt gör av på ingenting.
Insikterna är många.

Man vaknar, tittar sig i spegeln, muttrar "äääh..". Vänder sig om och går.
Kryper ned i soffan. Tittar på dålig tv. Kollar ytliga bloggar. Och får saker att känns lite bättre, eller lite värre.
Man är inne i något jag vill kalla fulperiod.
En period då allt är fult. Jag är ful. Min varddag är ful. Mitt liv är tråigt.
Glädjen är död.

Det är inte första gången en sådan fulperiod kommit in i mitt liv. Inte den sista heller.
Det är som lågkonjuktur. De kommer med jämna mellanrum, men vet inte riktigt varför.
Det kan va att blivit dumpad av kille, kört på en tenta, bråkar med någon närstående eller, som i mitt fall den här gången, man har varit sjuk, sängaliggandes lite för länge. När jag blir sjuk, och otur på otur drabbar mig, så faller jag ner i dessa  fulperioder. Jag är en tjej som mår bäst med mycket vänner, mycket liv, fest, skratt.


Dessa fulperioder brukar gå över. Så småningom går de över. Faller ut i sanden. Och man glömmer bort att de ens finns.
Eller, så går det så långt att man bestämmer sig för att "nä, nu får det fan va nog!". Ett, två, tre, ÅÅHEJ, BORTA!
Det ska jag göra idag. Bestämma mig. För att inte vara ful längre. Att nu får det vara nog.

Ett, två, åååh.. Tre!



P.S Ändå är jag inte så energifylld som jag hade hoppats att jag skulle va vid ett beslut som detta.