Stina Koskijev

På ett par timmar stod det klart.
Sanningen såg sitt ljus.
Sitt första ljus.
Det blev mer klart för varje tanke,
för varje minut.

Jag vill inte plugga i Jönköping.

Alla mina argument.
Kloka, väl genomtänkta argument .. föll.
Pladask föll dom platt.
Och jag insåg, det finns bara en väg att gå.

Den rätta vägen.

Lågkonjuktur, högre utbildning, fler arbetsmöjligheter.
Hög arbetslöshet, bostadsbrist.
Kloka argument.
Sanna argument.
Men för den sakens skull inte det rätta.

Det kloka valet är inte alltid det rätta valet.

Sen kom den.
Rädslan.
Aldrig någonsin har jag känt den så starkt som då.
Som nu.
Rädslan.
Mitt liv har kört på.
Sen jag var 7 år har jag haft en skola att återvända till.
När höstens mörker smyger sig på.

Rädslan var så påtaglig att jag kräktes mig igenom första natten.

Sen kom den.
Friheten!
En total ro.
En sinnestämning jag inte kan beskriva.
Tanken slår mig,
jag kan göra precis vad jag vill.
Precis vad jag vill.
Vad jag vill.

Världen står för mina fötter, och det är jag som väljer.

Mitt liv är tomt.
Det finns ingen plan.
Jag är arbetslös och bostadslös.
Men ändå har ångesten aldrig varit så långt borta.
Den är så långt bort att jag inte ens kan ta på den.
Eller den på mig.

Aldrig mer ska den få komma ifatt mig.

Men nervositeten finns.
Vad ska jag göra?
Vart ska jag bo?
Vad vill jag göra?
Men för första gången i mitt liv.
Så är alla beslut jag tar,
för min egen skull.
Allt jag gör, tar tag i, beslutar,
handlar om mig.
Och endast mig.

Mitt liv handlar om mig.

Jag har funnit en väg som jag ska vandra.
Jag vet inte vart den leder.
Jag vet att det kommer dyka upp hinder på vägen.
Men det är den rätta vägen.
Den enda sanna vägen.
Det är vägen för mig.
Det står skrivet mitt namn på den.
Och ingen annan har med min väg att göra.

Det är jag som ensam ska vandra på den.




Det här gör mig vettskrämd.
Det här gör mig nervös.
Men det gör mig oerhört lycklig.

/S.K