Stina Koskijev

Min historia lyder.

Nu har det gått så långt att jag, som från början valde att vara tyst, väljer att berätta.
Jag hade en vän, som svek mig på det värsta sätten en vän kan svika, enligt mig.
Det var en fredag i augusti och jag blir lämnad på en gata för att ingen vill beskriva vägen till festen.
Två av mina bästa vänner är där, och två andra som jag trodde jag kände bra. En av dem har jag känt sen jag var 13 och den andra killen har jag under sommarn som gått fått känslor för.
De glömmer bort mig. Ignorerar mig. Vill inte att jag ska komma. Det gör ont i mitt hjärta och jag sitter och väntar i timmar innan jag slutligen kommer dit.
Något är del. Jag känner det på mig. Får en känsla av att min bästa vän inlett något med killen som jag under sommaren som gått fått känslor för. Min bästa vän som känner till mina känslor för killen i fråga.

Jag åker hem. Gråter mig till sömns. Kan inte förstå vad som hänt. Jag och min vän pratar ut om saken, hon lovar mig hederligt att inget hänt. Att jag inget bör känna till. Jag frågar gång på gång, men får varje gång ett nej till svar.
Jag vet att hon inte sovit hemma, men ignorerar min spontana reaktion. Hon talar sanning. Mig skulle hon aldrig ljuga för. Vi är bästa vänner. Bästa vänner sviker inte. Bästa vänner går inte bakom min rygg.

Lördagskvällen går. Jag litar mer och mer på min spontana reaktion. Kan inte släppa tanken om att hon fört mig bakom ljuset. Att hon ljög, trots att hon är min bästa vän. Jag tvingar ur henne det rätta svaret. Sanningen. Hon sov hos han. Han som jag hade känslor för.
Hon struntade i mig, lämnade mig själv på gatan utan vägvisning till en fest, hon "glömde" bort mig, ljuger och säger att saker är som de ska, hon tittar mig i ögonen och säger "nej, jag sov inte där.", trots att hon gjorde det. Min bästa vän.
Hon inleder något med killen som jag, bara några veckor tidigare hade stort intresse för. Som jag bara några veckor tidigare hade sex med.
Jag får höra mer och mer. Att de haft nåt på gång länge. Varför har hon inte sagt nåt? Hon har haft alla chanser i världen att berätta som det är. Jag blir rädd för och veta att hon så enkelt kan titta mig i ögonen och prata osanning.

Jag gjorde därefter ett val. Något jag kanske borde gjort för länge sen. Jag valde att lämna. I mina ögon är vänskap högre än så. Jag vill bli behandlad på ett värdigt sätt. Jag vill ha vänner jag kan lita på. Vänner som aldrig skulle göra mig illa.
Det är henne jag valt att lämna. Ingen annan.
Henne tycker jag om, mycket om, känslor svalnar inte så fort. Jag älskade henne av hela mitt hjärta, och på ett vis älskar jag henne fortfarande. Jag är bara så sårad, så rädd, så besviken, på det hon gjorde som vän. Det här handlar ingenting annat än om vänskap.
Min syn på vänskap.

Jag har fått höra att man ska förlåta. Att killar kommer och går, men vänskap består.
Och det är precis det jag menar. För att förlåta måste man få ett förlåt. Jag vill gärna förlåta, om personen kan stå, titta mig i ögonen, och säga "förlåt". På samma vis hon stod och sa en kväll i augusti "nej, jag sov inte där.".
Jag kan förlåta men aldrig glömma. Jag har ärr i mitt hjärta som aldrig kommer att läka, men alltid ge sig till minnas.
Killar kommer och går, men vänskap består - min åsikt med. Men för mig handlar de orden om vänskap. Hur en vänskap ska vara. En vänskap för mig är i vått och torrt. Att ta en kula. Att tänka på någon annan före sig själv.
För mig är det vänskap.