Familjen.
Fan. Vilken väg jag än väljer att gå så blir det fel.
Jag sonas för mina misstag förevigt.
Jag väljer en sida, visar min ståndpunkt, men ändå ifrågasätts.
Alla ska med, alla kommer vara där. Utom jag, som sonas för mitt förra liv.
Jag undrar vad jag kommer få sona för i det här livet.
För något kommer det vara. Det är alltid något.
Väljer alltid fel. Tycket alltid fel. Känner alltid fel. Vid fel tidpunkt.
Jag skyller mig själv. Skäller mig själv.
Finns ingen annan att skälla på.
Men kan inte rå för tårarna som rinner.
Kan inte rå för att jag känner mig vilsen, ensam. Lämnad.
Familjen är den som ska vara den enda trygga platsen i ens liv.
I min familj är allt en enda röra. Tryggheten försvinner.
Jag känner mig vilsen.
Man ska inte känna sig vilsen i sin familj.
Jag slängs fram och tillbaka. Vad jag än gör slängs jag tillbaka.
Är det någon som vill ha mig? Är det någon som vill lyssna?
Jag lovar och svär att när jag blir stor ska jag skaffa en kärleksfull, trygg och stabil familj.
Mina barn ska aldrig slängas fram och tillbaka.
Mina barn ska aldrig behöva välja.
Mina barn ska inte vara förvirrade i något som borde vara den tryggaste, varmaste och finaste plats på jorden.
Familjen.
