Stina Koskijev

Har ni någongång läst en kärrigsnusk bok? Ni vet där det förlöjligas till tusen om hur kvinnans kropp fysiskt åtrår mannen i berättelsen. Hur en fysisk smärta finns inom henne när hon ser på honom.
Jag har inte trott ett skvatt på sånna tramsheter. Och tänker tillbaka på en tjej i min förra klass som alltid beskrev hennes kärlekshistorier som de "perfekta", med den "perfekta kroppen", "fantastiska kuken", och hennes "livs bästa sex NÅNSIN!". Inte ett ord har jag trott henne. Sånna människor finns inte. Men...

Det finns en kille. Han är lika gammal som mig. Blond ruffsigt hår. Converse och slitna jeans-stilen.
Han är så snygg så jag blir fjorton igen. Vi träffades lite förra hösten. Och jag som alltid har så lätt för att snacka får tunghäfta och står bara och fnittrar. Sen dess har jag sett han ett fåtal gånger, och varje gång skakar min kropp som ett asplöv. Jag får hjärtat i halsgropen. Blir torr i munnen och får handsvett. Han är så snygg!

Han har en utstrålning som får mig knäsvag, hans blick gör mig svimfördig, hans stil får det att vattnas i munnen. Ni kan omöjligt förstå vad den här killen gör med mig! Det är helt sjukt. Senast jag såg han var i våras, han kom in en sväng på jobbet. Hade trasiga chinos, urtvättad vit t.shirt, skitiga converse och hatt. En liten bit av mig dog. Precis som varje gång. jag vågar knappt titta på han. Rädd för vad jag ska göra. Rädd för att svimma. Jag blir blyg.

Så idag. Står han där. På jobbet. Killen är såklart lite av ett svin. Han har numera flickvän. Men inte hindrar det mitt hjärta att slå volter. Där stod han. Livs levande. Han hade fått längre hår under sommarn. Satt upp det i en slarvig knut med ett band.  Hade nån t.shirt me nåt tryck på. Svarta tajta, för korta jeans, och converse, alltid converse. Till det skinnjacka.

Min reaktion var som den brukar. Heser fram ett hej. Knänen vill inte bära. Jag gör bort mig för kunden i kassan. Mina händer skakar. Hjärtat dunkar så hårt så jag tror det sa ploppa ur kroppen på mig. Han är så snygg. Aldrig har någon fått mig att känna såhär.
Och såklart har jag sedan dess gått och dagdrömt om honom. Hur vi ligger slingrade tätt intill varandra efter en sjuk skön sexakt, hur vi myser godmorgon, hur vårt förhållande skulle vara, hur han visar upp mig stolt för sina vänner. Jag inser att jag inte har något att förlora. Att jag borde kontakta honom. Men, han är inte en kille som jag borde bli fäst vid, intresserad av. Han är ett svin.